Trötthet

Alltså trött kan vi väl alla vara lite till mans och speciellt vid den här årstiden. Jag var som alla andra, var lite trött ibland men det var ju bara att sova lite mer, peta i sig lite vitaminer eller kanske träna lite så blev man piggare. Men jösses, det där var ju ingen trötthet jag hade känt innan jag insjuknade, för då, ja, då fick jag veta vad verklig trötthet innebär - alltså världens största klubba slår ner en i golvet.

Jag försöker fortfarande att fatta hur man kan bli så komplett utmattad av att ligga på en soffa en hel dag och ändå att knappt klara av att orka ta sig till sängen på kvällen, helst vill man bli buren. Man orkar ju knappt att lyfta en arm en gång när man ligger där raklång på rygg, man känner sig helt förlamad. Vad sjutton hände i soffan som jag inte fick nåt meddelande om?

Vid mitt jobb så finns en trapp som jag har som måttstock på tröttheten, det är två våningar som jag ska ta mig upp. Lätt som en plätt - jajamensan! Det här är helt bisarrt, tänk att du gått upp för den där trappen varje dag utan problem. En vacker dag står du nedanför trappen och stirrar och undrar hur sjutton ska du nu komma upp, orken har helt plötsligt gett upp. Meeen nästa dag så bara flyger du upp för den där trappen igen, vad sjutton hände dagen innan? Och så där håller kroppen på. Så nu är det så att vissa dagar stirrar jag bara på den där trappen, fnyser lite åt den och tar hissen medan andra dagar så flyger jag upp på trappstegen. Ruggigt jobbigt att försöka få till nån träning när kroppen kör sitt eget race.

Sen kan jag ju meddela att jag nu för tiden har ganska bra koll på var parkbänkarna finns i stan. Och här måste jag nog skicka in ett klagomål till kommunen - HALLÅ - det är alldeles för få parkbänkar i stan. Jag har till och med haft span på såna där Dramatenvagnar med en utfällbar stol på så jag kan ha med mig min egen stol när jag tar mig ut. Skratta ni bara men ni är nog inte såååå långt bort för att börja spana efter bänkarna. Tänk er att ni känner hurtiga och äntligen känns det som att ni har ork att träna, eller träna och träna, jag menar ju gå ut på promenad, men nuförtiden är det träning för mig. Ni börjar glatt och ni känner verkligen stunsen i benen, snacka om skön känsla! Och så helt plötsligt så tar all ork komplett slut, vi pratar om att du blir sååå slut så att benen är på väg att vika sig och du måste verkligen sätta dig på fläcken, fast helst vill du ju lägga dig ner för du har inte ens orken att sitta egentligen. Och där blir du sittandes - du har ingen aning om hur länge du kommer att vara så utmattad - en halvtimme eller kanske fyra timmar - det är bäst att ta med en bok så att man inte ser ut som ett fån.

En jul lyckades jag att ta mig till en affär och där fastnade jag i en av deras fåtöljer som de hade till försäljning. Men servicen var superb, jag satt där och pekade i katalogen vad jag ville ha och personalen sprang runt som yra hönor och plockade ihop allt, fast det var värsta julrushen. Ett stort tack till dem.

Sen har vi ju den där s k tröttheten som sätter sig på hjärnan. Vi kallar det för att gå in i dimman. Å se där, nu fick jag lära mig nåt nytt igen. Jag har ju alltid trott att gå in i dimman handlade om något mycket roligare, men ack så fel man kan ha. Det är helt omöjligt att hålla ordning på både tankar och orden som kommer ur munnen, man vill bara sova. Och man somnar precis var som helst, på bussen, tunnelbanan, parkbänkarna osv.

Det här är något som läkarna inte direkt kan ta prover på och då måste det ju vara så att det inte finns, eller? Sååå, det är bara att jobba på - arbetslinjen vet ni! Kör hårt!