Nämen hörrni, om vi tar och fortsätter och irra runt litegrann i vårdsystemets labyrint efter urladdningen häromdagen. (Men jag är fortfarande arg över hur vi behandlar våra svårt sjuka barn och ungdomar.)
Den första remissen som husläkaren fick iväg gick faktiskt skapligt fort - jag fick komma inom knappt en månad. När den damp ner i lådan så stod det att det kom från Flyg- och Dykmedicinska enheten???? Alltså, jag vet att jag har mycket knas i kroppen och att till och med min hjärna kan stöka eller slöa till sig meeen, jag lovar och svär på att jag aldrig sa till läkaren nånting i närheten av att jag lider av vare sig dykarsjukan eller nåt som kan antyda till nåt om flyg (vad det nu har med sjukdomar att göra), tror jag. Men man är ju uppfostrad till att lyssna på experterna och vad vet jag, läkaren kanske faktiskt såg nån gemensam nämnare bland mitt förvirrade rabblande av symptom. Det var lika bra att öppna kuvertet och kolla vad det var för spännande saker jag hade blivit inbjuden till.
Jo men det var ju för att få göra ett 24 timmars ekg, tjoho - mao får man komma till en multifunktionell enhet för att kolla hjärtat, ingen specialist i det här läget inte. Det lilla hjärtat har ju stökat under hösten och med den typen av stök och att det höll på så många månader gjorde att läkaren vill göra en koll så att det inte gömmer sig nåt allvarligt därinne. När hjärtat ger sig till känna så borde man kanske kolla det tidigare men man bara orkar inte ta tag i allt på en gång. Som en van SLEare så vet man ju att vissa symptom bara kommer och terroriserar en kort period för att sen lika plötsligt försvinna medan andra vägrar flytta på sig och biter sig fast. Man noterar att nåt pågår, biter ihop en period och när det inte ger upp, ja, då blir det en vända till läkaren.
Så i torsdags när jag skulle dit så hade jag satt förväntningarna riktigt högt - tänk er själva - Flyg- och Dykmedicinska enheten - det hör man ju lång väg att det är ställe som bara måste vara fyllt av brunbrända fräscha människor. Man blir ju liksom lite glad med pigga och fräscha människor runtomkring en (om man inte är sitt bittra, onda alias förstås, för då svär man ju bara över dem). Men nä, tji fick jag - de enda som var där var en barnfamilj och en pensionär - så inget upplyftande där inte.
Torsdagen var en tung, ont i kroppen dag men hjärtat kändes ju i finfin form. Sköterskan vågade knappt sätta på klisterlapparna på mig för jag hade riktigt ont i huden också (eller egentligen bindväven) så jag studsade till varje gång hon nuddade mig. Men det var bara att bita ihop och köra på och hoppas att huden skärpte till sig tills på fredagen när lapparna skull bort. Så fick man gå med påse på magen hela dagen.
På fredagen när lapparna skulle bort så fick jag veta att den här enheten kör med självservice, det är bra effektivisering det. Snart kanske personalen inte behövs, tänk hur mycket skattepengar vi kan spara på det. Det är bara att sätta upp instruktioner så sköter patienterna sig själva. Antingen fick man gå in på toaletten eller deras omklädningsrum. Sedär, så blev man plötsligt en i gänget också så man får hänga i omklädningsrummet. Tack och lov så hade huden skärpt till sig så det gick att få bort klisterlapparna utan för mycket smärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar