Dansa på bordet

Det gäller verkligen att hänga med i svängarna i den här kroppen. Ni vet de där dagarna när det känns som att man äger - äger hela världen? Sååå himla underbara dagar! Man vill liksom dansa på borden - ni vet - såna dagar. Kors i taket så är det faktiskt så att de kan dyka upp när man har SLE - för mig är de sällsynta men de ligger där och lurar. De här dagarna dyker upp när man minst anar det och man blir väääldigt förvånad när de kommer. Den här veckan så tog SLEn beslutet att plötsligt gå och gömma sig i tre dagar. Jiippiiee! Då gäller det också att huvudet är med på banan vilket inte alltid är självklart för man är ju rätt så nertryckt i skosulorna efter en period med stök i kroppen.

Första dagen SLEn har gått och gömt sig så får man en blandad kompott av känslor vilket gör att man befinner sig i den förvirrade zonen. Nu är kroppen helt plötsligt redo att rädda hela världen, man liksom svävar fram när man går - kroppen är såååå lätt och man nästan går och fnittrar för man är FRI! Huvudet däremot är ju inte riktigt med på banan och undrar vad farao det där landet Plötsligt nu hittar på och framförallt så undrar man ju var SLEn nu gått och gömt sig. I huvudet ligger ju den där oron kvar som en våt filt i princip heeela tiden, den är ju svår att koppla bort liksom men kroppen den vill bara studsa fram. Dimman har dock försvunnit och man ser allt superskarpt - ni vet så där som man alltid vill att hjärnan ska vara. 

Dag två börjar även huvudet hänga med i den positiva andan även om det fortfarande är rätt så misstänksam till vad som pågår. Och dag tre, ja, då börjar ju till och med hoppet att visa sig. Då börjar man ju faktiskt hoppas på att nu, nu har SLEn verkligen gått i träda och man kan få tillbaka sitt vanliga liv. Man börjar göra planer på allt man vill göra - ni vet - träna, dansa, shoppa, umgås, fixa hemma, gå ut och roa sig -  allt det där som man lagt åt sidan de senaste åren.

Då, precis då när hoppet är på topp, DÅ händer det - DÅ börjar karusellen igen. Kroppen blir tung igen (ungefär som att släpa på 30kg tegelsten), man börjar få ont nånstans och hjärnan blir seg och så vill man bara krypa ner under täcket igen. 

De här superbra perioderna håller i sig olika länge och varje gång de dyker upp så tänds hoppet. Men efter fyra år med den här fysiska berg- och dalbanan så börjar man ju tveka och det är kanske inte helt konstigt om det även börjar tära mentalt. 

Meeen, jag är ju inte sjuk, jag har ju bara en knasig kropp så kämpa på - jobba ska man ju - arbetslinjen vet ni. Tjoho!