Utmattad

Varför är det hela tiden så att så fort jag känner att jag börjar ana ljuset i tunneln med ett problem så kommer nästa som ett brev på posten? 

Även om jag fortfarande går hos tandläkaren en gång i veckan så har åtminstone tandvärken och smärtorna i käken gett med sig efter typ åtta månader. Det gör ju faktiskt att det känns som en oerhörd lättnad och jag kan även skönja ljuset i tunneln. Och medicinen mot huden har också börjat ge resultat så nu ser man inte ut som en nykläckt tonåring i ansiktet längre.

Men varför kan inte kroppen fatta att jag verkligen, verkligen behöver en paus NU? Jag trodde ju verkligen att vi fick ögonen under kontroll när de äntligen hittade nåt fel efter tre års tid. Men nä, de tog ju bara en paus under de månader som tänderna stökat. Det är liksom som att den här kroppen ska ha jämna plågor konstant med några få toppar så att man får upp hoppet för att sen köra rally nerför stupet så att man verkligen ska fatta att det är kroppen som bestämmer.

Jag har det jättejobbigt med ögonen just nu som orsakar dagliga migränanfall så jag orkar inte skriva så mycket just nu. Ska både till optiker och ögonläkaren (och tandis) i veckan och hoppas verkligen att de kan fixa det snabbt.

Men jobba ska man ju - arbetslinjen vet ni. Men jag lovar - jag börjar bli rätt så utmattad vid det här laget att nån motta får det faktiskt vara när det gäller arbetslinjen. Försäkringskassan kan ta sitt ord "arbetsförmåga" och stoppa upp det nån annanstans än att trycka upp det i mitt ansikte jämt och ständigt.