Halleluja - Det varde ljus

Halleluja - jag tror (eller snarare hoppas) att jag ser ljuset i tunneln! Det har varit lite väl mycket saker som har pågått med kroppen de senaste fyra-fem månaderna och jag har verkligen inte mått bra. Och de senaste fyra veckorna har varit rent ut sagt skitjobbiga. Men ni vet - man är ju en väluppfostrad individ i det här samhället som kallas Sverige - arbetslinjen vet ni - vi har ju inga sjuka här - i alla fall enligt de som bestämmer. Duktig flicka har jag varit så med näbbar och klor har jag hängt mig fast och i alla fall gått till jobbet förutom ett par dagar då det blev för mycket. Kan ju inte direkt påstå att jag vare sig har kunnat leverera eller prestera som sig bör under den här tiden - så inget dåligt samvete här inte.

Mina tandläkarbesök fortsätter en gång i veckan men tack och lov så har jag inga smärtor där just nu. De senaste två veckorna har jag förutom heltidsjobbet hunnit med akutbesök, tandhygienist, husläkare, ögonläkare, optiker och blodprovtagningar för reumatologen. 

Även om jag tyckte att det äntligen började funka med husläkaren så kan jag meddela att han tyvärr inte haft en susning om vad som pågått. Allt han har gjort är att försöka behandla symptomen med fler piller och skicka mig på onödiga tester. Men, men han gjorde sitt bästa och nu har han meddelat att han kommer att sluta så nu börjar jakten på en ny husläkare. 

Ytterligare ett halleluja moment då jag äntligen verkar ha hittat en ögonläkare som kommunicerar. Jag har haft riktigt jobbiga smärtor i ögonen och jag lovar man står inte ut när det pågår dag efter dag efter dag i nästan fyra veckor i streck speciellt när det även triggar migränen nästan varje dag. Man blir liksom desperat och vill bara ha lindring på vilket sätt som helst. Sen finns ju också alltid en oro att något är väldigt fel för det är ju inte naturligt att få såna smärtor helt plötsligt. Ögonläkaren har i alla fall just nu uteslutit att det är något allvarligt som pågår vilket är en stoooor lättnad. Även om han inte såg något direkt så viftade han inte bort mig som alla andra ögonläkare har gjort tidigare utan genom att lyssna på det jag beskrev så kunde han konstatera att jag är inne i ett SLE skov i ögonen men att det sitter i mjukdelarna runt ögonen vilket de inte kan se i sina maskiner. Den här typen av skov brukar hålla i sig runt fyra veckor. Det enda som är riktigt trist är att han inte kan erbjuda nån lindring utan jag ska äta fulldos Ipren i tio dagar och hoppas på att det släpper. Och det kan jag meddela att det händer ingenting med ipren! Give me the good stuff - I need it! Jag måste ju jobba - arbetslinjen - kan ju inte vara sjukskriven en månad bara sådär titt som tätt - det fattar ni väl! Men nu fyra veckor senare så verkar det värsta ha släppt så det varde ljus återigen. Och han vill ha en uppföljning - halleluja för det fria vårdvalet - när man hittar rätt.

Samtidigt med ögonsmärtorna så bokstavligen rasade jag ner i ett svart hål av trötthet och deppighet. Kanske känns självklart när man har såna smärtor men jag kände verkligen att det var nåt annat som pågick - så dags att ringa reumatologen för att tidigarelägga halvårsproverna. Och kors i taket - tänk om nån annan läkare hade tagit några blodprover överhuvudtaget de senaste fyra månaderna så hade jag sluppit det mesta som hänt. SLE proverna är ok (fast man kan må pyton i alla fall) meeen mina järndepåer ekar tomma. Jag har alltså passerat vanlig järnbrist och i princip har min kropp förbrukat hela reserven också. Det här är inte helt ovanligt att det händer när man går omkring med kroniska inflammationer. Nästan alla konstigheter som hänt i min kropp på senaste tiden har med det att göra. Halleluja för reumatologer - de brukar ha koll (inte alltid men ofta). Ska träffa reumatologen om en vecka och få en plan hur reserven ska fyllas på för det räcker oftast inte med några vitamintabletter.

Halleluja - det varde ljus - nu är jag snart tillbaka med mina vassa analyser här i bloggen.