Det eviga Vasaloppet

Puh! Har ni också kämpat hårt i soffan idag? Vasaloppet är riktigt tufft - speciellt i år när startnätet inte funkar och alla ska trassla sig ur situationen och sen väl igång så måste man hålla koll och zigzagga sig fram mellan pölarna och försöka hitta det bästa spåret (om det finns nåt). Och sen som grädden på moset så slår vinden till rakt i nyllet. Känner ni där i soffan hur de kämpar? Visst är det jobbigt - riktigt, riktigt jobbigt? Och man känner också hur man bara måste fylla på med energi å deras räkning - mycket spring till köket idag (och det blir man ju på riktigt utmattad av). Men håll ut alla kämpar - det finns en målgång där borta nånstans! Härlig dag! Heja, heja - kämpa på alla kämpar! 

Att drabbas och leva med SLE är ungefär som dagens Vasalopp. Vissa kör Vasaloppet konstant för resten av livet och andra får vilopauser mellan sina lopp. Ibland blir man även tvungen att köra extra, lite kortare Vasalopp mitt i det stora Vasaloppet. Först när man drabbas så körs man in i en vägg och allt är bara huller om buller och alla möjliga konstiga saker händer med kroppen. Nu börjar resan med att trassla sig ur alla symptom och zigzagga sig fram mellan smällarna - de nya konstiga sakerna som uppstår längs vägen. Man för en daglig kamp att försöka hålla kroppen i det bästa spåret för den dagen. 

Under den här resan så är det bara så att man måste fylla på energi ibland - hurra! Då blir man så glad, så glad - man ger sig iväg för att göra något som man älskar så att man får fylla på rolighetsbanken. Det kanske egentligen inte alltid är det bästa för kroppen för när man har gjort det där superroliga så brukar det komma bakslag. Oftast behöver man planera in en dag för rolighetsbanken och en till ett par dagar för att komma tillbaka på rätt spår. Men det är det värt!

Sen har vi de där extra - lite kortare Vasaloppen som dyker upp mitt i. Det är där jag har befunnit mig den senaste tiden. Utöver SLEn så är det något annat som pågår parallellt. Så måste man igen försöka trassla ut alla symptom och sätta ihop rätt för att komma tillbaka på spåret. Och nu efter typ fyra-fem månader så börjar jag se ljuset i tunneln igen och hoppas att jag anar målgången för det här Vasaloppet och jag tror att jag kommer att kunna hitta rätt spår igen.

Kämpa, kämpa - Hoppet, jag lever på hoppet!