Det är alltid spännande med nya erfarenheter, det finns bra och det finns dåliga erfarenheter. Den erfarenhet jag fick igår vet jag inte riktigt var jag ska placera på skalan.
Det är första gången som min kropp (för det kan ju inte vara jag som person 😁) fick en läkare, min tandläkare, såååå frustrerad så att han bytte yrke på stående fot. Han blev helt plötsligt min mentala coach och tyckte att jag skulle åka hem och göra lite yoga och meditation för att bli av med tandvärken/käksmärtan. Jag kan ju meddela att jag försökte - man ska ju lyssna på experterna har jag för mig att nån har nämnt nån gång - men avkastningen blev noll. Han hittar alltså inte felet och då kan det ju inte finnas nåt fel, eller? Har jag hört detta förr?
Och här sitter jag och har fortfarande ont (efter sju månader) och jag kan inte tugga på ena sidan av munnen och funderar på bästa strategin. Antingen blir det ytterligare en sak att ta upp med husläkaren för att få remiss till en käkkirurg som har lite annan utrustning. Eller ska jag härda ut tills det blir så illa så att tandläkaren äntligen hittar felet men hur länge ska man härda ut då? Eller ska jag kanske springa runt till nya tandläkare och hitta nån som kanske hittar problemet? Det här med att springa runt till nya tandläkare är ju det som startade den här soppan då min tandläkare var på semester så det alternativet undviker jag helst.
Jag funderar ju mycket på det här systemet vi har. Är det kanske så att de dolda instruktionerna i systemet är - att om vi säger att vi inte hittar nåt så kan de inte få någon diagnos och då är de ju inte sjuka! Eller så kanske de kör utnötningstaktiken - till slut orkar man inte söka hjälp - och vips så var man inte sjuk då heller. Tada, tror jag kom på dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar